En man och hans hund sitter sida vid sida på en bänk i Bunkeflostrand, vända mot oss men försjunkna i sina egna tankar. Bakom dem reser sig en rad fyrkantiga, solbelysta hus – en kuliss av ordning och stillhet. Gräset är tjockt, trädet kalt, färgerna dämpade men medvetet valda. Bakom oss – osynligt, men närvarande – ligger havet och utsikten mot Danmark.
Målningen fångar en mycket svensk sorts ensamhet. Inte ensamhet i egentlig mening, utan snarare ett stilla närvarande. Ett tyst ritual: att sitta, betrakta, bara vara. Tillsammans, men utan ord. Som om detta är deras vanliga plats – och inget behöver sägas.
