Ett barn lutar sig fram mot ljuset – nyfiket, sprudlande av energi – medan den vuxna bakom henne ligger stilla, med ansiktet bortvänt och armen vilande över ögonen. Solljus, handdukar, sand och främlingar fyller bakgrunden, men det är spänningen mellan rörelse och vila som tyst bär scenen.
Denna målning handlar om familjens lager av sanning – barnets lysande närvaro, den vuxnas tysta tillbakadragande, och den komplexa ömhet som rör sig däremellan. Det är inte uppställt eller tillrättalagt – det är äkta. Ett strandminne som så många andra, och ändå helt unikt.
